RFLSkapad av RFL 14 sep, 2009 22:23:54 Solen går upp över granar och tallar, strålarna letar sig sakta upp och över de två bergen mellan vilka en speciell liten stad vilar tryggt som ett russin i en lussebulle. Snart dränker solen denna lilla stad i sitt varma välbehag. Havsvindar drar in från hamnen och smeker stadens gator, dansar med löven och duvorna på stadens torg och människorna i staden Sundsvall går en ny vacker dag till mötes. Ja, Sundsvall - norrlands metropol/huvudstad - låter verkligen som den norrländska drömmen vad gäller städer. Ja, drömmar kan vara fina tills man vaknar upp och får sig en dos verklighet. För sådan är verkligheten - som att vakna upp med huvudet i arslet på en skunk - och att lyckas färdas genom Sundsvall en solig, regnig eller vilken jävla dag som helst utan att få hjärnblödning och totalt gå upp i molekyler är mer än en dröm - det är en ouppnåelig fantasi. Sundsvall kanske ser vackert ut, ja, och tycks kanske ha sin lilla norrländska charm, ja, men även en bajskorv garnerad med kattpiss kan på avstånd se ut som en chokladlimetårta (eller vad fan det heter).
Sundsvall är en störande jävla stad (nu menar jag givetvis innevånarna i staden, vilket egentligen är detsamma för utan innevånare hade staden inte existerat (förbanna det as som la grunden till denna norrländska metro-as-pol, Gustav II Adolf eller vem fan det var…)). Jag har vistats i många olika städer här i världen - allt ifrån skruttiga små byar i Polen till the city of scifi-weird; Tokyo - och ingenstans på denna planet har mina blodådror varit ens i närheten av att explodera av ilska så magnifikt i bloddränkt fyrverkeri som i Sundsvall (jag har nog en jävla tur som aldrig varit över till USA - jag vågar inte ens tänka på hur många sekunder det skulle ta tills mitt huvud bokstavligen talat skulle ramla av och min kropp skulle gå bärsärk och slita itu människor vilka på fullaste allvar tror att man kan ta livet av sig genom att hålla andan tills man dör). Skulle David Lynch komma till Sundsvall skulle han ha så mycket material till en ny Twin Peaks-liknande serie att han helt enkelt skulle kvävas genom att drunkna i det material han skulle få ihop bara genom att gå några hundra meter på Storgatan. Inte ens Gunvald Larsson TILLSAMMANS med Bryan (från filmen Taken) skulle klara av att rensa upp i Sundsvall. Fan, inte ens hela uppsättningen Tekken-karaktärer skulle klara av att röja upp i Sundsvall. Skulle ett al-Qaida-gäng få för sig att kapa ett plan för att störta skiten i Sundsvalls Stadshus eller det där jävla tornet på Norra Berget (av någon anledning… Kom just på att någon idiot i Sundsvall försökte spränga skiten men lyckades ändå med flera kilo sprängmedel endast göra ett hål… Grattis, Sundsvallsbo) skulle de så snart de närmade sig staden i dalen, sundet vid vallen, universitetsstaden och norrlands huvudstad vända planet och störta det i huvudet på sig själva för att få sig en mildare död än ett slaganfall med tillhörande självantändning till följd av hyperkosmiska irritationsnivåer i Sundsvall.
Skulle jag ta upp exakt allt som irriterar mig med Sundsvall skulle jag få sitta och skriva tills jag tog mina sista andetag eller fick spetälska varpå fingrarna skulle ramla av till följd av ackumulerad ångest av allt. Därför har jag valt att ta upp vissa fenomen som kan exemplifiera - och skrämma bort den mest härdade vagabonden - exakt hur underbar denna skogsdränkta stad är:
Cyklister: Ja, Sundsvall har gott om backar men i stadskärnan går det alldeles utmärkt att cykla - det vill säga så länge man inte är Sundsvallsbo och cyklar lika bra som jag steker ägg med skinkorna om jag vore rullstolsbunden. I Sundsvall är det ta mig fan något fel på cyklisterna, och då menar jag inte cyklister som öser mountainbike eller trixar på i skatelokalen eller nedför någon trapp eller räcke. Nej, jag syftar på CYKLISTER som i tighta fula jävla kläder, med speciella väskor, fula cykelhjälmar och ett självförtroende som sträcker sig längre än kinesiska muren och förmodligen går att se från Pluto envisas med att följa någon lag som inte existerar och cykla MITT i vägen, signalera med sina armar åt alla jävla håll som någon indisk gud på två hjul och en pinne i röven när de ska svänga, alltid vara i vägen på väg till jobbet eller till lunchen eller hem eller vart fan som helst, alltid envist och rofullt cykla runt mitt i trafiken och orsaka olyckor och störa mig när jag kör bil för att de fått för sig att det är så jävla fint och ädelt och nobelt och hälsosamt och billigt och rätt och miljömedvetet allt att cykla runt som clownjävlar vart de än ska. Hört talas om trottoarer? Hört talas om att man ska leda cykeljäveln över övergångsstället? Hört talas om att man överhuvudtaget inte skall korsa vägen och orsaka olyckor för att sedan bli friad för i trafiken är det alltid bilisten som skall besitta det “bättre vetandet” och fotgängare samt cyklister per lag anses vara hjärndöda ute i trafiken? Gissa vad. Cyklister i den här stan ÄR hjärndöda så där HAR lagen rätt. Inte nog med att cyklisterna förpestar sommaren och allt som ofta besudlar det enkla nöjet att lapa sol och havsvindar i förarsätet en varm sommardag; det finns de som envisas med att cykla även på vintern - fortfarande MITT i vägjävlarna. Speciella däck minsann, ett lager till med fula tighta kläder (cyklister måste utgöra en svettluktplåga för sina arbetskamrater) och fortfarande samma jävla störeri med armar åt alla håll och högfärderi mitt i vägarna. Gissa vad. Är du cyklist och halkar in under min bil i vinter ska jag pissa på dig tills det formas istappar på din haka.
Sundsvallsbyxan: Lite bakgrund: http://st.nu/start/sundsvall/1.1011779 “Plagget som har satt Sundsvall på kartan”. Intressant. Visste ta mig fan inte att Adidas har sitt säte i Sundsvall. Skvadern visste jag dock om (och den är väl minst lika mycket att vara stolt över antar jag), applåder till mig. Jag tror knappast att jag behöver säga mer än “Sundsvallsbyxan” här? Jo, en sak; vi kan konstatera att “vår framtid” - ungdomarna i Sundsvall som springer runt med “Sundsvallsbyxan“ vilken så vackert framhäver benformen på dessa taniga små glin som springer runt i dem - för Sundsvalls framtid är ett lika stort hopp som pandorna är för sig själva.
Hår: Ja, hår. I Sundsvall finns gällande hår EN trend: se ut som alla andra oavsett om du har en huvudform som ett päron eller en badboll. Det finns många frisörer i denna jävla stad. Trots detta kan man utan problem genom lite fältstudier (läs: gå en sväng på stan) utan minsta problem med 100 procents träffsäkerhet kategorisera människor i Sundsvall efter deras frisyr. Exempel:
Bandyspelare: Page, gärna någon slinga, kamma skiten bakom öronen, bakvänd keps på, inte längre än mitten av nacken.
Fotbollsspelare: Cirka 8 centimeter långt, struligt men ordnat med vax eller gelé för att frambringa en viss sofistikerad underton i den sportiga rufsiga “looken”, lätt blonderat på toppen, kortare sidor, fjutt i nacken.
Kille i 14-19 års ålder som försöker “vara inne” och förmodligen har lika mycket självförtroende som en nyckelpiga har pung: halvlångt hår, gärna mörkt eller färgat mörkt, rakt ned runt hela huvudet, gärna skymma ögonen för att undvika ögonkontakt - keps under vilket det halvlånga håret gärna sticker ut åt alla håll för att uppnå en “jag är en skateboardåkare under mitten av 90-talet”-look (föreställ er en potta på en golvmopp) är här en variant, ackompanjeras gärna med en “slängsväng med huvudet” då och då för att få några hårstrån att från att ligga rakt ned mot ena ögonbrynet till att ligga rakt ned mot det andra.
“Jag är sofistikerad (läs: läser Linda Rosings eller Carolina Gynnings självbiografi) inne-tjej in the city , går på Aveny eller Oscar’s varje fredag och lördag, sitter på Waney’s och pratar högt i mobilen med mina ragg, rastar hunden med mjukisar som kostar mer än hela din garderob”-looken: Blonderat eller helsvart hår, gärna långt långt men inte för långt, slingor eller mörka/ljusa toner “under” håret, håret skall vara fixat hos en “riktig” frisör med stil; till exempel Attityd, håret skall för att fylla kriteriet konstant matas med dyra balsam och inpackningar, håret skall ackompanjeras med cirka 40-60 i IQ och en pladdrig jävla käft - gärna med en jävla hög stämma som skär genom rent glas.
Estet-tjejen: Mörkt (gärna svart), varierad längd dock ofta axellängd, röda eller gula eller gröna slingor, gärna någon slarvigt kammad dread eller tre i nacken eller av någon oförklarlig anledning i luggen, loppor.
TV-spelare som köper sina spel på Rocks eller EB Games/Gamestop: fult jävla hår som är platt i bakhuvudet efter ändlösa timmar i en soffa, gärna chipssmulor.
Hårsafari? Köp min guide (kommer snart till en bokhandel nära dig) och kom upp till Sundsvall vettja! Kan vi kategorisera människor tillsammans. Varning utfärdas dock för den äventyrlige eller dem som söker intellektuell utmaning: utmaningen är icke existerande, man blir snart motsvarigheten till snöblind; hårblind eftersom folk i klungor ser likadana ut i Sundsvall.
Kläder: Skulle nästan kunna skriva “se punkten ovan” och ge exempel (typ, “Är du datakonsult i Sundsvall och är över 36 år har du ett mobilfodral i läder i ditt bälte under vilket du stoppat in din skjorta eller pikétröja.”), men jag orkar helt enkelt inte. Summering: se likadan ut som alla andra som:
lyssnar på samma musik som dig utövar samma idrott handlar på samma affärer går på samma krogar fikar på samma fik dricker samma öl eller sprit gillar samma filmer gymmar på samma gym spelar samma data-/tv-spel som dig kör samma bil som dig (framför allt Volvo-ägare) handlar kläder eller skor på samma ställe som du tror att de bor i en storstad precis som du din Sundsvallsbo delar samma åsikter och så vidare… Är Sundsvallsbor precis som du, helt enkelt.
Gymmet EGO: Fina lokaler, där kan man inte klaga. Steroider så det rinner över och skåpen i omklädningsrummen knappt går att stänga, visst. Folk med bar överkropp vilka var mobbade i högstadiet som står och mäter sina muskler framför speglarna i gymmet, visst. Tjejer som vickar på sina rumpor och spanar på tränade killar i sina märkesträningskläder och pimpade vattenflaskor men tycker det är äckligt med svett, visst. Killar med uppumpade pillermuskler som står och spanar på tjejer som lyssnar på Lady Gaga eller Promoes “Svennebanan” i sina mp3-spelare, visst. Killar som stönar som om de blev påsatta av Paul Anka medan de trimmar sina biceps och tjejer som står bredvid i grupp och förtjust tittar på, visst. Yoga för “mannen eller kvinnan mitt i karriären”, visst. Bra musik, ja visst (ironi, om ni inte fattade). Personal med leenden mer skrämmande än Jokerns, visst. EGO; bra namn på ett gym som detta, visst (på riktigt).
Skvadern: Ett bra exempel på den fantasibrist vilken bevisligen präglat Sundsvall genom alla tider. Ett fantasidjur vars framdel är hare och bakdel är en tjäder. Sundsvalls stolthet, en symbol för Sundsvall. Det existerar en “uppstoppad” Skvader vilken man trott varit en äkta sådan (jag saknar ord), Skvaderjäveln har (i alla fall haft) en hel avdelning på Sundsvalls museum, Skvadern är en form av inofficiell symbol för Sundsvall. Skammen gällande Sundsvalls intellektuella historia är enormt skrämmande. Den där Skvadern som “symbol för Sundsvall” stör mig något så gigantiskt. Jag har en symbol som skulle passa Sundsvall bättre: Skitern; en Skvader med en skitkorv som huvud.
Fik: Ja, alla dessa jävla fik, packade med “innemänniskor” vilka tydligen inte får nog varje jävla onsdag, fredag och lördag på krogen utan måste ta och släpa sig i sina förbannade märkeskläder till alla jävla innefik för att även där uppvisa en enastående kognitiv och intellektuell förmåga att prata, agera och vara sociala, allt medan de blir serverade av killar och tjejer i hippa café-konceptkläder som i sin ignorans tror de äger världen och står mitt i centrum bland alla viktiga innemänniskor på deras fik. Det säger sig självt; kostar en enkel jävla kaffe MINST 32 kronor kan man inte räkna för VEM SOM HELST (utom Sundsvallsbon, tydligen) kan räkna ut att man skulle få sig hur många koppar kaffe som helst om man gick till närmaste butik - till och med ICA - och köpte sig ett paket kaffe för de pengarna (eller ja, på ICA får man inget billigt men billigare än Wayne’s eller Coffee House är det). “Barnvagnsmaffior“: I Sundsvall finns de (nästan) överallt; på fik, i affärer, på IKEA, på gatorna, på bakgatorna, i trafiken, på restaurangerna… I min jävla väg helt enkelt. Vad jag talar om är rastlösa och uttråkade hemmafruar som piffar till sig och i klungor ger sig ut med sina barnvagnar för att göra allt annat än att just ta hand om sina griniga små ungar (men prata barnmärkeskläder eller onödiga barnprylar kan de, högt och hela tiden) - och de går gärna med sina barnvagnar bredvid varandra, över-jävla-allt. Faktum är att dessa barnvagnsmaffior - eller snarare arméer av jobbiga jävla kvinnor och tjejer som skaffat sig barn för att någon annan jobbig jävla kvinna eller tjej i deras “umgängeskrets” av jobbiga jävlar kom på att det var hög tid varpå resten i äkta Sundsvalls-anda hakade på - skulle skrämma vilken armé av Nazi-zombies som helst tillbaka ner i graven. En idé är helt klart strategiskt placerade minor. Bilister och cirkulationsplatser: Är det något Sundsvallsbilisten inte kan, är det att göra något rätt i en cirkulationsplats (ja, det heter CIRKULATIONSPLATS. Rondell är det där runda du ser i mitten). Sundsvall har gott om cirkulationsplatser - dock snackar vi inte (ännu; fler anläggs i skrivande stund) någon enorm “cirkulationsplatstäthet - och man tycker att folk borde veta hur fan man beter sig i en cirkulationsplats. Jag menar, har man tagit körkort har man förmodligen gått på någon körskola eller i alla fall “kört upp”, det låter smått fantastiskt att man samma sekund som man fått sitt körkort i Sundsvall skall glömma bort bland det lättaste som finns; ATT BLINKA IN OCH UT PÅ RÄTT STÄLLEN! Vareviga dag, varje gång jag försöker överleva resan genom en cirkulationsplats, är det alltid några jävlar som bara kör åt alla jävla håll och inte blinkar ELLER så blinkar de åt ANDRA hållet! HUR svårt ska det vara att blinka rätt eller ÅKA I RÄTT FIL i en cirkulationsplats, om så för att förhindra onödiga jävla olyckor och följder av dessa. Men är man förvånad? Sundsvall liksom… “Olyckskorsningar” byggs ofta om till cirkulationsplatser i Sundsvall. Man måste säga att det är lite som att sätta sig och spela schack med döden om sitt liv… Jag ska vara lite vänlig och länka till ett dokument så alla Sundsvallsbor kan ta och lära sig hur man korrekt kör i en cirkulationsplats: http://www.pitea.se/Sidmappar/32164/K%C3%B6ra%20i%20cirkulationsplats.pdf
Fan… Mina tinningar bultar, jag klarar snart inte mer… Bara tanken på allt som stör mig i den här jävla staden ger mig olidliga smärtor och kramper i hjärnan. Måste… Skriva… En… Till…
Chihuahuan som tror den äger Kalmarvägen: Otroligt störande. Någon jävel utan hjärna (Kalmarvägen; hallå…) har sin lilla fula jävla Chihuahua lösspringande i detta område - varje jävla dag! Denna lilla råtta till hund springer runt med sitt gulliga halsband som om det vore en jävla utekatt och tror den äger Kalmarvägen. Men denna lilla Chihuahua (som mer låter som ett ljud man gör när man spyr upp en flaska tequila än ett hundnamn) är inte någon utekatt, beter sig inte som en sådan och är definitivt inte lika smart; ingen utekatt (och ingen hund med hjärna för den delen heller) skulle springa runt på bilvägen som går genom området och leka med den oundvikliga döden på sådant vis som denna lilla “hund”. Det kliar i min fot varje gång jag ser den men jag lyckas alltid hålla mig från att platta till den… Det är trots allt inte Chihuahuans fel att den fötts som Chihuäblä och framförallt inte att den fått sådana hjärndöda ägare som den nu tycks ha. Har den otur kanske det kommer en regnig dag då sulan på skon - min eller någon annans - är lite halare än vanligt.
Bara… En… Till….
Takida och Timrå IK: Takida är från Ånge (och är verkligen ett jävla överskattad skräpband) och hockeyteamet Timrå IK från, ja, Timrå (och jag skiter i vilket). Så, vad har detta med Sundsvall att göra - vid sidan om att de är “grannar”, så att säga - undrar ni? Jo, Sundsvallsborna har en jävla förmåga att nypa åt sig saker - se: “Sundsvallsbyxan” - och göra dessa till Sundsvalls egna stolthet. Jävla fantastiskt; inte nog med ett storstadssyndrom utan dess like, man måste i Sundsvall leta upp sådant man kan vara “stolt” över från små hålor runt omkring Sundsvall som skulle ge självaste Stephen King kalla kårar. Väldigt talande gällande talangnivån i Sundsvall - heja Kjell Lönnå och Melodie MC och Bengt Lindström (jag målar snyggare med en pensel i mitt anus, ruttna i frid) och GIF Sundsvall och Fredrik Wikingson.
Ipren… Eeze… Adrenalinspruta… En flaska polsk vodka… Fort…
Sundsvallsborna och kassor: Det finns ett fenomen i Sundsvall jag inte stött på någon annan stans; Sundsvallsbons förvåning när de kommer fram till kassan och helt plötsligt upptäcker att man i en kassa ska betala för de varor man plockat på sig I EN AFFÄR. Ja, i Sundsvall råder något utav en folksjukdom vilken går att observera i allt från matbutiker till skoaffärer: alla - män som kvinnor - i främst runt 29 till 50 års ålder - blir uppriktigt förvånade när de - ibland efter att ha köat en bra stund - kommer fram till kassan i en butik och skall betala. Det är som om en akut form av amnesi träder in och Sundsvallsbon står som ett fån i kassan tills denne helt plötsligt kommer på att det kanske är hög tid att börja fumla efter pengar eller sitt betalkort för att betala varorna som plockats ihop. Ett fascinerande fenomen, minst sagt. Hur Sundsvallsbon lyckas ta sig in i en butik, plocka på sig varor, STÄLLA SIG I EN KASSAKÖ för att sedan bli överraskad när det väl är dags att betala kan dagens vetenskap inte förklara. Neurofysiologin, biologin och psykologin har här en utmaning i form av detta fenomen. Sundsvall, säger jag.
Nej. Jag klarar inte mer. Snart börjar mina ögon blöda. Tinningarna har skiftat färg till blågrönt. Jag kallsvettas. The pain, the horror, the fjj9d0DJ")JF)J#Fhv54hberOPNSPOMFpmfwF#IOLFL#dfkck020k (mitt huvud som slog i tangentbordet)
RFLSkapad av RFL 06 sep, 2009 10:39:20 Här om dagen när jag var på väg till mitt hjärta såg jag vägarbetare i full fart med att lägga ny asfalt och röja undan växter och blommor som höll på att tränga igenom asfalten som om de med sina sista krafter, en gång för alla, försökte bryta sig igenom det skal människan täcker planeten med. En stund senare såg jag arbetare som röjde rabatter i stan, klippte buskar som tagit sig friheten att sprida sina grenar och löv och kapade träd vars kronor nästan desperat sträckt sig mot skyn som i ett försök att andas, naivt försöka nå luft som inte var förorenad.
Till en början kände jag sorg över såväl människan som naturen och det missförhållande som råder mellan dessa två parter i det man kan kalla livet på jorden. Exploatering är ett ord vilket inte är starkt nog att beskriva vad människan egentligen företar sig på vår planet, vi är mer som parasiter eller ett virus som angriper vad som varit en enda stor organism, vi har brutit ner jordens immunförsvar och kramar nu ut det sista ur denna planet samtidigt som vi köper miljöbilar, odlar ekologiskt, räddar regnskog och utrotningshotade djur genom att slänga åt någon några slantar varje månad, är “miljömedvetna”, för en “grön politik”, suckar dystert och empatiskt när vi ser svältande folk på tv, oroar oss för globala jävla uppvärmningar och gråter medlidande när norrmän klubbar ihjäl sälar, japaner harpunerar valar och feta, rika ägare av oljeimperium flinar oss i ansiktet med en cigarr i munnen på tv och försäkrar oss om att den senaste olyckan där mängder av olja läckt ut i havet inte kommer att döda några stackars räkor eller kväva livet i havet på något sätt. Allt för att hålla samvetet sysselsatt och bortse ifrån det faktum att vi alla dagligen bidrar till att kväva livet på planeten och oavsett hur många miljöbilar vi köper eller hur mycket mindre vi släpper ut eller använder kärnkraft som energikälla går allt käpprätt utför.
Sverige är extremt på det sättet (som på så många andra sätt - trygghetsnarkomanin som råder är ett annat bra exempel), vi har i stort sett gått och blivit “miljöfascister” när vi egentligen är ett för litet land med en för liten befolkning för att ens göra en procents skillnad gällande miljön på denna jord. Ord är vackra när de ekar ut över stora salar från talarstolar på EU-möten och konferenser. Hemma i tv-soffan lättas ytterligare lite på svenskens samvete när denne ser sina kära politiker föra folkets talan och i Sveriges namn agera för miljön.
Reality is stranger than fiction, som någon sa. Reality IS fiction, sa någon annan. Whatever, säger jag - återkom med visdomsord och klipska one-liners när du lever som du lär.
Jag suckade tyst för mig själv medan jag stannade bilen och tyst iakttog såväl vägarbetet som arbetet med rabatterna i staden. Något slog mig.
Kanske finns ändå hopp för denna planet. Jorden har trots allt genom tiderna repat sig från diverse katastrofer - människan kanske bara är ytterligare en. En kufisk känsla spred sig i mig; så länge man måste reparera vägar, trimma träd och buskar, röja undan ogräs och “hålla efter” för mänsklighetens och samhällets räkning finns hopp då detta tyder på att jorden inte givit upp. Sakta men säkert fortsätter jorden att genom grönska försöka tränga igenom och ockupera asfalt, betong och stål, sakta men säkert fortsätter jorden ihärdig att ta tillbaka det som en gång var jorden och pressa tillbaka den gräns över vilken människan sedan länge övertrampat. Frågan är hur länge jorden orkar innan vi kväver den, frågan är hur länge människan orkar kippa efter luft när jordens lungor väl kollapsar av den cancersvulst som består av oss.
Så länge blommorna fortsätter att tränga igenom asfalten, så länge träden måste kapas för att vi skall kunna se den sky som dagligen förorenas av oss och så länge vi måste torka bort pollen från fönster och balkongräcken finns det hopp.
Ironiskt; denna typ av vardagstankar när man själv sitter i ett förarsäte.
Mysteriet löst, tack Lina! Tydligen är det en Albansk/Kroatisk/Montenegrisk/Serbisk Gusle/Gusla. Ett en form av traditionellt slaviskt instrument, med andra ord. Jag som är polack får nästan skämmas lite... Aja, nu ska jag bara fixa till den sedan kan ni räkna med att jag mashar in lite Gusle i någon av mina låtar. *Update slut*
Musik har varit en del av mitt liv sedan... Ja... Sedan VÄLDIGT länge... Jag har under mina år som musikproducent stött på de mest skumma instrument MEN jag fann här om dagen denna på en loppis strax utanför Sundsvall: Min fråga är nu: VAD är detta för stränginstrument?
Den här, "fiolaktiga", grejen består av en hals och kropp av snidat tra (mönster i form av blommor och annat liknande), i toppen sitter något som ser ut som ett gethuvud (tänker mig genast att detta instrument använts vid satanistiska riter), på framsidan av kroppen är det hud (renhud?) utspänt och strängen består av vad jag tror är hästhår... Tillhörande är någon form av något som det suttit en sträng (kanske av djurhud) på med vilken man med största sannolikhet spelar på instrumentets enda sträng med... Strängen i sig spänns med ett litet vridtjofs av trä vilket sitter rakt igenom halsen på instrumentet...
Vad är detta? Någon? Hittar INGET på Google - DÅ är det illa!
RFLSkapad av RFL 28 aug, 2009 00:24:15 Det håller på att hända något i det svenska språket vilket min hjärna inte är riktigt överens med; ungdomar - och dessvärre jämnåriga... Och äldre... Och... Um... Alla? - håller på att våldta vårat ganska så släta, trista, platta, grövre svordoms-saknande lilla vadjagänsägersåkanjagfådetattlåtasomenramsa-språk. Kvar blir ett sargat språk, ett massvåldtäcksoffer; slaget, våldtaget, förvridet och nästan inte igenkännbart när pöbeln väl är klar med det.
Vad jag talar om är alla jävla "brb", "w00t", "cu", "gf", "hf", "gl", "n00b", "bbl" och allt vad fan det nu är som förmodligen får självaste Gustav Vasas skelett - eller det som är kvar av det - att vrida sig i graven bland likmaskar och rötter (hade han kunnat förutspå att en “bildad“ befolkning en vacker dag skulle säga “cu“ skulle han förmodligen styrt sina skidor raka vägen ut för ett stup). Jag har i stort sett alltid gått och stört mig lite smått på alla dessa jävla förkortningar för exakt allt - varav vissa tar längre tid att säga än vad de så klyftigt förmedlar meningen i (jaja, jag vet att det inte tar lika lång tid att skriva dem men kom igen, torkar era mödrar fortfarande era rumpor?) - men på senare tid har jag nästan fått totalt spel; i stort sett ALLA jag pratar med (utom - tack och lov - min älskade) slänger sig med de här jävla förkortningarna!
Idag fick jag nog. Jag var inne på Facebook en sväng (ja, jag erkänner; jag checkar “fejjan” minst en gång per dag… Kanske tolv) och chattade med en god vän, vilken mot slutet av vårat samtal slängde ur sig “gl hf”. Jag fattade inget. För första gången på väldigt länge frös jag. Kodord? Somnade han och slog i huvudet i tangentbordet? Har han en katt som springer över tangentbordet? Jagar han en geting med en tidning och råkade slå till tangentbordet? Jävlas han? Har han gått och blivit störd på en sekund? Nej, vad dum jag är, “good luck have fun” så klart; han önskar mig lycka till med min hemtenta och i samma veva är han är ju modern av sig och bidrar till att sprida ett språk som tydligen ska förenkla kommunikation över Internet genom att göra kommunikationen snabb som blixten - via förkortningar. Just den lilla avslutningen på vår chattstund tycktes sätta igång en kedja av händelser och min lingvistiska perception antog en ny dimension; ALLA utom min älskling far och yrar en massa förkortningar på Internet! Helvete! Jag var tvungen att logga ut från Facebook - på riktigt.
Tills jag kom på att folk som höll på och bombardera mig med förkortningar minsann inte skulle få komma undan; de skulle ta mig fan få känna på en lingvistisk ångest lik min! Jag loggade snabbt in på Facebook igen, och tog en titt på vilka som fanns online…
Saken är den att folk har börjat slänga sig med förkortningar och liknande skit i vad man på detta nya moderna språk skulle beteckna som “irl” - in real life! Många av mina vänner använder sig frekvent av till exempel “lol”, “brb”, “oki”, noob” eller “n00b” (eller hur fan man nu ska välja att skriva det), och går man en sväng på stan och lyssnar på den ungdomens - “Sveriges framtids” - lysande och insiktsfulla konversationer finner man snart samma sak; förkortningarna är som ett jävla virus vilket angripit vårat språk och nu ger utslag överallt! Språket BLÖDER IHJÄL!
Hur som helst. Facebook. Lingvistisk nemesis, akt 1. Kontaktade någon mig via chatten (det hände givetvis även att jag kontaktade dem som jag bedömde varit som mest ihärdiga i sina försök att dränka mig i förkortningar) började jag prata med dem för att helt plötsligt slänga ur mig “förkortningar” - alltså inga riktiga; jag bara drog fingrarna över tangentbordet en snabbis - och när de svarade att de inte fattade eller frågade vad jag menade - vilket alla otroligt nog gjorde… Jag menar, fattar man inte en förkortning ska man väl spela med och spela inne? Är det inte så världen fungerar; le, var glad, var som alla andra och är du helt borta bara le och var glad ändå och du kommer vara som alla andra - svarade jag “meh? LOIFLRL” eller något liknande i samma kreativa anda. Snabbt avtog chatt-aktiviteten. En känsla tillfredsställelse började sprida sig. Men jag hade fått långt ifrån nog. Denna akt 1 var blott ett preludium till akt 2; Lingvistisk nemesis Magnum opus.
Istället för att ge tillbaka med samma medicin och försöka bevara det svenska språkets integritet, kände jag att jag kanske måste hänga med i utvecklingen - jag är trots allt på vissa håll känd för mina egna ord och kombinationer av ord vilka inte alltid är vare sig logiska eller rationella. Vad jag behövde göra var att bidra till språkets utveckling. Vad jag behövde göra var att e-posta den Svenska Akademien.
Låt akt 2 i Lingvistisk nemesis - Magnum opus - börja…
Årets (hittills) bästa svenska skiva är utan tvekan Max
Peezays ”Boven i Dramat”. Tunga beats (stökig grime, tung dubstep och old
school drum’n’bass) och samhällskritiska, medvetna texter som handlar om allt
ifrån ideologiska tankar om frikultur, politik, det Sverige vi lever i idag och
hiphop-scenen och dess utveckling till upphovsrättsindustrin, medier och
trender i media, trygghetsnarkomani och frihet.
Här är ett lysande exempel på hur jävla bra den här skivan
textmässigt är och låter:
Köp plattan här (bok och en CD skapad av rapparen Max Peezay
och gatukonstnären Hop Louie):
RFLSkapad av RFL 18 aug, 2009 01:22:38 (Texten är skriven nattetid i notepad... eventuella stavfel, slarvfel och konstiga meningsbyggnader baserade på rena tankekedjor ändrar jag på senare om det visar sig störa någon...)
Livet förändras. Stannar jag upp för en sekund och tänker
tillbaka på vem jag en gång var, vad jag stod för, vilken roll jag iklätt mig
och hur pass väl jag spelade min roll som social kameleont slår det mig alltid
hur mycket saker och ting förändras - såväl inombords som runtomkring mig - och
att jag faktiskt delvis är en helt annan människa än den jag en gång var -
trots att vissa av tigerns ränder aldrig tycks gå ur, inte ens med en skopa
kosmisk Vanish.
Jag är väldigt tillfreds med tanken på förändring, en form
av konstant progression mot något annat, inte nödvändigtvis bättre eller sämre,
utan bara något annat - det man tidigare konstituerats av som individ i form av
erfarenheter, attityder, fördomar och allt det där byggs på, en form av
ackumulering fast samtidigt inte då det nya förändrar formen av det gamla,
kanske till och med ibland tar dess plats. Varje ögonblick i livet blir på sätt
och vis en dåtid, nuet har redan passerat innan hjärnan och de inblandade
kroppsliga fysiologiska funktionerna ens hunnit bearbeta alla intryck och
förvandlat dessa till en upplevelse av något slag.
Man lever som människa konstant i en form av halvdager, i en
zon mellan dåtid, nutid och framtid. Dåtiden är framtiden som sker i detta nu,
varje sekund av ens liv och där befinner man sig som människa; i en skur av
intryck, situationer, kontexter, förnimmelser, i en projicering av en omvärld
vi aldrig kommer kunna ta del av till fullo på grund av våra fysiologiska
begränsningar, en omvärld som skapas av vår hjärna utifrån intryck och målas
upp för oss av vår hjärna baserat på våra tidigare erfarenheter och
fysiologiska struktur. Utifrån och in. Inifrån till en projicerad, behandlad,
tolkad och omarbetad bild av det där ute.
På sätt och vis är det en skrämmande tanke, att vi lever i
våra hjärnor, i våra sinnen och inte "ute" i omvärlden. Hur nära man
än står någon, skiljer det sig på ett mer abstrakt plan en oändlighet i avstånd
människor emellan. Således kan man säga att alla egentligen, från dagen de
föds, på ett sätt är ensamma. Trots att vi lever på samma planet, alla under
ett mer eller mindre kulturellt och socialt tak tar i varandra, kommunicerar,
interagerar och viskar saker i varandras öron, lever vi alla i vår egen värld.
Jag kan aldrig någonsin förstå dig till fullo, och du kan aldrig förstå mig
till fullo. Genom att det existerar en gemensam språkkultur och en dimension av
normer vi alla mer eller mindre delar, kan jag endast baserat på mina förutsättningar
och min erfarenhet och förförståelse tolka det du försöker förmedla och skapa
en tolkad mening av det, på samma sätt som du endast baserat på dina
förutsättningar och din erfarenhet och förförståelse kan tolka det jag försöker
förmedla och skapa en tolkad mening av det.
En av frågorna som faller sig naturlig om man löper denna
resonemangsline ut är vad i livet som blir viktigt, vad i livet man bör fästa
vikt vid, vad i livet som egentligen är utav värde för en själv som människa -
vad konstitueras mitt liv av, och vad bör det konstitueras av? Vem är jag
egentligen, under alla lager av yttre och inre faktorer som konstituerar mig,
till exempel mitt namn, min hudfärg, mina intressen, mitt kön, min sociala
status, mina värderingar, mitt anseende, mina egenskaper och allt det där som
vid sidan av det rent biologiska som vi alla delar utgör mig? Jag ska inte
gräva ner mig i en härva av filosofiska, metafysiska och medvetandefilosofiska
perspektiv på det hela, utan istället gå in på en sak i mitt liv jag märker har
förändrats drastiskt.
Under hela min uppväxt har jag prisat stadslivet;
möjligheterna och närheten till allt. Trots att jag växt upp i lilla Sundsvall
har stadslivet varit ett liv jag inte kunnat föreställa mig vara utan. Skogen,
landsbygden; vad har dessa miljöer med tillhörande livsstil att erbjuda? När
jag var i Tokyo 2005 var jag väldigt nära att stanna, jag kunde inte tänka mig
något annat än att leva i en stor stad som aldrig sover där möjligheterna tycks
vara oändliga. Jag har alltid varit fascinerad av stora städer, alltid sett dem
som en organism i sig; varje stad har ett hjärta, en kärna, och kring denna rör
sig människor och transportmedel på gator och genom knytpunkter likt celler och
blodkroppar genom artärer och blodådror. Ljus på gator och i hus slår på och
av, likt signaler genom nervtrådar. Stadslivet är ett pulserande sådant, allt
en stad utgörs av utgör på ett större abstrakt plan en organism i sig. Likadant
har det varit i alla större städer jag besökt; Lublin, Warsawa, Amsterdam,
Malmö, Stockholm, Göteborg, Paris...
Till saken hör att jag inte nödvändigtvis
tyckte om större städer, det handlade snarare om att det var det enda
alternativet som existerade för mig - att bo i en någorlunda stor stad - och
människors öden i större städer fascinerade mig. Jag älskade att gå omkring
själv nattetid i dessa städer, ta mig upp på höjder eller i höga byggnader,
tända en cigg och se ut över staden på natten; alla tända fönster och alla de
öden och liv som jag aldrig skulle få ta del av dessa tända små fönster
skvallrade om, människor som skyndar från en plats i livet till en annan i
skuggan av gatlyktornas sken, människor i bilar, bussar, i taxis, i spårvagnar
och på tunnelbanan vilka skapar sina egna fotspår de går i genom livet i
staden, fram och tillbaka...
Men saker har förändrats, något i mig har under senare år
börjat få avsmak för det liv jag en gång prisat och sökt min plats i. Det
började någonstans när jag tog mig själv i kragen, långt efter att jag skaffade
mig ett jobb, när jag fick känna på nya sidor av livet jag tidigare inte var
bekant med. Jag började läsa mer, började ifrågasätta mina val, försöka klura
ut vad meningen i det jag eftersträvade var, försökte komma underfund med vad
meningen med mitt liv och livet i sig egentligen var. Ju mer jag läste, förde
dialog med folk och kom fram till, ju mer frågor uppstod. Samtidigt började jag
känna en stark avsmak för samhället vi lever i - jag började starkt ifrågasätta
normer, sociala regler, sådant som vi alla tar för givet som självklarheter i
vårat samhälle - och när jag väl började studera på universitet började det
storma ordentligt i mig. Innehåll i ämnen som framför allt psykologi,
medvetandefilosofi och fysik gav mig ordentliga tankeställare och vände bitvis
upp och ner på allt i mig. Jag började bilda mig en helt annan uppfattning av
vad livet som människa i vårat universum egentligen var och gick ut på.
Skippar vi akademiska djupdykningar och filosofiska utlägg
och förflyttar oss några få år framåt i tiden - till typ, nu... - har livet
förändrats igen, igen och igen... Helt plötsligt känner jag en stark dragning
bort ifrån trygghet, vanan, livet i staden, bort från allt jag äger, bort från
de saker jag trodde ägt men som egentligen kommit att äga mig. För äger mig de
gör dem, till och med mitt namn, min utbildning, min jobbtitel, min ålder, mina
intressen... Ja, allt äger mig. Hur man än vrider och vänder på det utgörs jag
av dessa ting och så mycket mer, vilket fått mig att börja sakna något jag
aldrig haft; ett simpelt liv utanför allt. Förr ville jag - precis som så många
andra - ha pengar, jag ville leva gott, äga saker, kunna göra vad jag ville;
jag ville med andra ord bygga mig en gyllene bur... Även om rikedom kanske inte
var ett mål ville man känna sig rik, man ville skapa möjligheter och kunna göra
det man kände för. Fast rikedom kanske är något annat, kanske är rikedom att kunna
avstå från allt sådant som möjliggörs för en i dagens samhälle bara man har
resurserna - vilket innebär att sann rikedom handlar om att berika sitt inre,
sig själv.
Hoppar man över en hel del i denna tankekedja för att komma
fram till kontentan handlar det om att lära känna sig själv. Vem ÄR jag? För
mig är det uppenbart hur detta skall kunna ske; genom att vända sig från de
ting som kommit att äga en, genom att leva ett liv med endast nödvändigheter.
Varför endast nödvändigheter? För att kunna särskilja på vad man vill ha och
vad man egentligen behöver. På vilket annat sätt kan man verkligen lära känna
sig själv om inte genom att leva endast utefter det kroppen och sinnet kräver
(vilket försätter oss i ett annat filosofiskt dilemma som jag inte tänker ta
upp här) och frånkoppla sig från sådant som i vår sociala kontext likt en dräkt
konstituerar oss utåt, utåt mot ett samhälle och ett socialt liv och en norm
som av oss kräver en identitet, en titel, ett namn för att kunna identifiera
oss, göra oss till små delar av ett kugghjul i ett enormt maskineri i vilket vi
snurrar från dagen vi föds till dagen vi dör och någon tar vår plats. Jag vill
här starkt särskilja på att lära känna mig själv och finna meningen med livet.
Meningen med livet är något jag kan ge mig in i någon gång framöver... Hur som
helst. Lära känna sig själv, ja, leva ett liv där nödvändigheter särskiljs från
sådant man tycker att man behöver eller vill ha, ja, ett simpelt liv där jag
kan finna mig själv. Med simpelt menar jag inte någon form av bohemisk variant
med hängmatta, vinflaskor och molnskådning utan ett liv där det arbete jag
genomför känns meningsfullt - där jag arbetar för mig själv, där muskelvärk, svett och tårar är något jag får stå ut med för mig själv
och inte för att tjäna pengar jag spenderar på sådant andra anser vara bra för mig,
där jag arbetar året runt för att kunna ta ledigt 5 veckor per år från samma
arbete.
Ironiskt nog kanske just ett liv på landet eller ute i
skogen - långt borta ifrån ett liv i en värld som aldrig sover - är det jag
längtar efter. Ett liv nära naturen, där de ljud som hörs inte är ett evigt sus
från motorvägar och det ljus som syns inte är ett från gatlyktor och industrier
som vissa nätter målar himmelen röd. Jag längtar efter ett liv nära naturen,
ett liv där jag - i den mån det är möjligt med tanke på statens jävla kontroll
över våra små människoliv - sköter mig själv, ett liv där nödvändigheter inte
blandas ihop med sådant andra anser vara nödvändigt och rätt för mig, ett liv
där kläder, namn, titel, utbildning, musiksmak, åsikter, tankar, hudfärg, glasögon,
bilmodell, kön, ålder, längd, fysiologiska förutsättningar, frisyr och allt
annat som tydligen är så viktigt och avgörande inte avgör hur jag ska leva, vad
jag kan eller inte kan göra, vad jag får och inte får göra och vem jag är.
Kort och gott längtar jag ännu en gång i mitt liv efter ett
liv jag aldrig haft - fast denna gång ett liv jag aldrig föreställt mig
tidigare. Ett liv nära naturen, ett liv där jag kanske kan finna mig själv,
komma närmare mig själv. Ett mot mig själv ärligt liv. Ingen har rätten att
säga åt mig vad jag ska göra, hur jag ska leva och vad som är nödvändigt för
mig - som naturens skapelse är det instinkten och jag som skall avgöra detta.
Detta är dock den roll samhället har tagit som total överförmyndare då samhället
behöver mig precis som det behöver dig för att fungera. Men jag vill inte vara
en del av det längre, i alla fall vill jag ha så lite som det bara är möjligt
att ha och göra med det. Kultur och normer i samhället är som en fatal sjukdom
i sig - någon var en gång fyndig och sa att även liv är det; sexuellt överförbart och med 100 procent dödlig utgång
- vilken smittar av sig, infekterar och snart tar över kropp och sinne. En form
av sinnessjukdom, det är vad kultur och samhälle är. Dessutom tar samhället på
sig att bestämma vad som är normalt och vad som inte är det, som om naturen
vore selektiv utöver evolutionära inslag... Man kan med andra ord som människa
aldrig helt vara sig själv och lära känna sig själv - frågan är om man någonsin
ens kan det även om man vänder samhället ryggen; till med språket inhyser
normer och kulturella fragment och mina tankar har under 28 år formats i det
samhälle jag inte vill vara en del av...
Men jag måste göra ett försök, inse att jag är begränsad
gällande att lära känna mig själv, begränsad då jag är färgad av min omgivning
och samhället jag växt upp i från dagen jag föddes, men göra ett försök att
åtminstone rena mig så gott det går. Jag måste komma närmare mig själv, jag
vill lära känna mig själv som den jag är och som varelse, som naturens skapelse.
Därmed vet jag även vad jag måste göra och vad mitt första steg måste bli; ett
hus på landet eller ute i skogen där jag kan påbörja ett liv av handlade efter
nödvändigheter.
RFLSkapad av RFL 07 aug, 2009 23:03:34 Hör upp, män i Sverige! Det finns en man vilken borde vara Er manliga förebild. En man som karaktäriseras av sin intelligens, sitt mod, sin empati, sin styrka, sin stil, sin charm, sin handlingskraft, sin sociala kompetens, sin rakryggade hållning och förmågan att inte ta skit av någon utan att slänga tillbaka tiodubbelt om någon ens saknar hjärnceller nog att inte förstå att man inte ska så mycket som att andas snett på hundratals meters avstånd från denne man, denna svärmorsdröm, vilken är det moderna samhällets ultimata hane - Gunvald Larsson! (Applåder till hans ära, tack!)
Ja, ni läste rätt; Gunvald Larsson.
Glöm alla andra "män" ni har som förebilder. Glöm Conan barbaren, glöm Stallone, glöm alla Skarsgårds-pajaser, glöm Brad Pitt (skulle han för den delen vara man skulle han väl åtminstone heta Brad Kuk eller något annat manligt?), glöm Peter Siepen, glöm Per Morberg, glöm alla nollor i alla blockbusters och Hollywood-rullar som räddar världen och får alla kvinnor i säng genom att vräka ur sig repliker min bortsprunga katt skulle kunna skriva i mörkret utan ögon med trätass (kattvärldens motsvarighet till träben, fattar ni väl!) och nål doppad i bläck genom sitt lilla rumphål, glöm metrosexuella moderna clowner som poserar i herrmodemagasin eller sitter i någon panel på något jävla tv-program och talar om jämställdhet och "mannens nya roll" i det moderna, öppna, toleranta samhället, glöm Martin Timell, glöm Ernst Sczshisteigernågotbläbla och glöm för fan James Bond.
Gunvald Larsson är den form efter vilken män borde gjutas. Vi talar här om en ståtlig, medveten och modern man som kan hantera såväl män och kvinnor som hundar och bilar som om han vore skaparen själv. Klippa gräsmattan och diska? HA! Glöm det, kommer inte du och diskar eller klipper gräsmattan (eller vaxar bilen eller kommer med lördagsgodiset eller gör något annat han ber dig om) hos Gunvald Larsson om han ber dig kommer du att få leva ett liv utan armar, revben och tänder (minst!). Förmodligen även med ett hål i huvudet efter ett väl måttat slag med underdelen av en pistol (Gunvald skulle aldrig besudla sina händer genom att ta i dig). Gunvald Larsson representerar rättvisan personifierad. Inom den grekiska mytologin borde man fan byta ut Zeus mot Gunvladeuz. Gunvald Larsson tar ingen skit, går rakt på sak och symboliserar det viktigaste för en modern man; att gå från ord till handling och göra det med eftertryck.
Gång på gång visar Gunvald Larsson oss hur livet skall levas och hur man skall hantera alla möjliga typer av situationer. Skulle någon skriva en livsguide för män av något slag eller en bok i stil med "den enda boken du som man behöver för din vistelse på planetet jorden" skulle det vara Gunvald Larsson. Utan tvekan. Gunvald är en passionerad man som brinner för sin roll som manlig förebild, varje scen han förekommer i - ens för en sekund - är en modern dramaturgisk klassiker. Vadå? Hörde jag rätt? Ni vill ha prov på exakt hur manlig, fantastisk och ultimat som hane Gunvald Larsson är? Då ska ni få det. Prov på hans sociala kompetens får vi här, där Gunvald (som vanligt) briljerar under ett pågående förhör (och dessutom bjuder på såväl lite teknisk som psykologisk och anatomisk kunskap):
Gunvald: Vet du hur man använder en mobiltelefon? Den anhållne: Tror du jag är dum? Gunvald: Du är både dum och jävligt ful, jag förstår att du måste våldta för att få knulla! Den anhållne: Sluta trakassera mig! Är det du som är den där Gunvald Larsson? Gunvald: Det sa jag när jag satte på bandspelaren men ditt närminne sitter väl i förhuden.
Fantastiskt! "Den anhållne" vet dessutom vem Gunvald Larsson är (vilket ALLA borde!) och jag slår vad om att han blev ett kriminellt avskum när han under sina tragiska tonår blev medveten om att han aldrig kunde bli en man som Gunvald Larsson och mentalt gick ner i ett svart hål. Gunvald tycks även vara väl medveten om att folk som lägger sig i inte har någon hyfs, saknar uppfostran och bör tillrättavisas. Något vilket vi får prov på här där Gunvald tillrättavisar en störig idiot som tjattrar medan Gunvald förhör ett vittne: Gunvald till störig idiot som stör och är en idiot: Du ska bara stå här och vänta på din tur. Du kan få en tandläkarräkning på 8000 om du inte håller käften!
Minns den repliken nästa gång ni står i ICA-kön och någon jävel sätter igång så KANSKE ni kan nå några promille av Gunvalds manlighet. Gunvald Larsson vet även hur kvinnor ska tas och sättas på plats. Här kommer klassiska exempel på hur man visar kvinnor vart skåpet skall stå (alla män; läs, begrunda och ta till er!): Gunvald till kvinna som inte vet sin plats: Nä nä, lilla gumman, det här är inget för det kassare könet.
Gunvald till en annan kvinna som inte vet sin plats och har fått för sig att bilar är något för kvinnor: Ja men då tar väl jag och skär av mig kuken så att jag inte kan köra bil längre! Då kan ju du få köra bil, som heller inte har någon!
Samtidigt visar Gunvald oss ofta att han inte trycker ner kvinnor eller menar något illa alls, att det finns plats för alla i samhället (så länge alla vet sin plats) och att kvinnor helt enkelt bör veta sin plats:
Gunvald: Är du feminist? Alice: Ja, det är klart! Är inte du det? Gunvlad: Jag är allätare.
Lysande! Rakt på, informativt, ärligt och empatiskt - det är Gunvald Larsson det! Gunvald är inte heller en sådan som faller för trender, i vårat "metrosexuella", "jämställda" land där man får skämmas för att vara man är inte Gunvald rädd för att tala om det Moder Natur (eller Gaia eller Moder Jord eller Gud om man tror på sådant trams) givit honom (dessutom visar Gunvald oss prov på äkta medkänsla för alla stackars mobbingoffer i vårat avlånga land):
Gunvald: Alla har väl blivit mobbade när man är liten! Någon obetydlig: Jaså? Vad blev du mobbad för då? Gunvald: För att jag hade så jävla stor kuk!
Gunvald: Jag behåller kallingarna på! Det är ingen pistol du ser, det är kuken!
Ja visst, är man man - eller Mannen med stort M - så är man! Dessutom är Gunvald bildad och insatt i många samhällsproblem, här får vi prov på hur insatt han är i sjukvårdssystemets haltande (ha ha ha) maskineri (dessutom delar han med sig av kunskapen illa skadad och gipsad - vilken man!): Martin Beck: Vad har du gjort? Gunvald: Vad ser det ut som? Gjort illa mig i foten. Vill du vara så vänlig och flytta på dig, du kanske ser att jag har svårt att gå? Martin Beck: Vad är det som har hänt? Gunvald: Jag har trampat snett. Martin Beck: När hände det? Gunvald: 21.30 i går kväll. Sen dess har jag suttit på den där jävla akutmottagningen! Satan, det är skrikande psykfall, uppskruvade pundare och fan och hans moster! Varenda jävel ska ha förtur, före MIG! Vad är det för jävla sjukvårdssystem? Fan, nästan 13 timmar tog det att få den här skiten röntgad och kasta på det här jävla paketet. Sedan fick jag vänta två timmar TILL på att någon jävla överläkare var ute på sin fjolltur på golfbanan och inte kunde skriva ut ett jävla... Äaah! Martin Beck: Är du inte sjukskriven? Gunvald: I foten, inte i huvudet.
Att han ens har modet och kraften att jobba efter en så traumatisk upplevelse (och på det ge en känga åt "sporten" golf)! Här har vi något att lära oss, vi som kallar oss män!
Man skulle kunna skriva MYCKET om Gunvald, denna ultimata hane, men jag lämnar för sekunden ämnet och råder alla er som kallar er för män att se alla Beck-filmer OMGÅENDE för att studera Gunvald Larsson och manlighet! Själv ska jag återgå till att fundera på alla de visdomsord och läror Gunvald Larsson så givmilt delat med sig under alla år.
Jag lämnar er med något som måste vara ett tecken. Här om dagen var jag och min käresta hos hennes familj och lekte fyllecharader. Mitt i allt, när det är min tur att uppvisa min förmåga för abstrakt dramatik och rollgestaltning, drar jag följande lapp (skriven med en handstil präglad av stor vördnad inför karaktären som står skriven på lappen):
RFLSkapad av RFL 05 aug, 2009 16:17:32 Jag drar från stan en dag eller tre. Återkommer med ett inlägg om den ultimata hanen - ni blev ni allt nyfikna, va? - när jag är hemma igen.
Jag lämnar er så länge med följande, saxat ut tidningen Vårdfacket, nummer 8, Augusti 2009:
För dem av er som glömt läsglasögonen eller inte orkar sträcka sig efter ett par:
EU-anställdas barn studerar gratis
Barn till EU-anställda slipper studieskulderna. Föräldrarna får nämligen ett studiebidrag som ska betala för barnens studietid. Studiebidraget ges som ett utbildningstillägg på den förälders lönekonto som är tjänsteman inom EU.
Jaha ja. Snyggt. Frågan man kan ställa sig är varför Sveriges förenade studentkårer inte har ett och annat och säga om det där... För att inte tala om oss "vanliga" studenter (varför sitter vi alla och håller käften egentligen? Ja just det ja; vi är ju Svenskar... Mer om det i ett framtida inlägg...)... Lustigt nog är det folket i EU-länderna (med andra ord DU och JAG, kära medel-, arbetar- eller underklassvän) som betalar för dessa jävla påfund genom skatter och liknande...
Om jag haft tiden att kommentera det där hade jag förmodligen inte kommit hemifrån idag...
Men nu ska jag iväg och njuta av lugnet på landet med min kära! L8r!
RFLSkapad av RFL 01 aug, 2009 22:34:51 Det finns många saker här i världen som jag har svårt att förstå mig på, och jag garanterar att jag kan greppa dessa ting och få en förståelse för dessa genom att läsa på lite, gräva fakta, leta information, göra efterforskningar och så vidare och så vidare... Alla saker utom en; varför i helvete tycker man att Jerry Seinfeld är rolig?
Ja, Ni läste rätt, Jerry Seinfeld + humor = ? Ekvationen går inte ihop.
Jag kan helt enkelt inte förstå exakt VAD det är med denne "komiker" som gör honom och hans stå-upp-komik eller tv-serie så jävla rolig... Seinfelds förmåga som "vardagsobservatör" och återgivare av vardagen på ett humoristiskt vis (och då ska vi inte ens tala om hans jävla "Seinologi"-bok) är lika bra som min förmåga att skåda min anal inifrån - med andra ord icke existerande. En gammal vän till mig som bott i New York under några år under 90-talet försökte tuta i mig att man förstår Seinfeld-serien och hans "humor" om man är eller varit New York-bo då han bäddar in alla sina skämt i lokala företeelser och fenomen... Ja, ha ha, då blev han helt plötsligt jävligt mycket roligare. Inte.
Varje jävla kväll går den där förbannade serien på tv, och varje gång jag försöker (för jag försöker verkligen) greppa grejen med Seinfeld finner man mig sittande framför tv-apparaten med ansiktet slående lik en fågelholk - inte för att jag är så jävla dum i huvudet att jag inte förstår hans "skämt" utan för att jag aldrig upphör att förvånas över hur fan någon kan tycka att Seinfeld och hans menlösa anhang till vänner är roliga. Snarare skrattar jag av medlidande.
Seriöst. Varje avsnitt är det andra likt, inte ett dugg roligt eller fyndigt, publiken tycks nästan vomitera ur sig lungorna av skratt och jag fattar ta mig fan inte alls vad i hela helvete alla skrattar åt. Visst, många blir säkert jävligt förbannade på mig nu, stötta och helt förstörda över hur jag ens törs ge mig på detta "geni" vilken skänkt deras grå och trista tv-vardag sprudlande färg. Vet ni vad? Jag bryr mig inte ett skit och det tycks inte heller Seinfeld göra - om han skulle bry sig om er tittare ens det minsta skulle han åtminstone FÖRSÖKA vara rolig och ge er LITE valuta för den tid av era liv ni slösat bort på att titta på spektaklet Seinfeld som tycks anses vara ett unikum av någon anledning (vilket sorgligt nog säger mycket om vilken nivå mänskligheten och framför allt befolkningen i USA ligger på).
VEM som helst kan fan skriva ett Seinfeld-avsnitt, och dessutom lyckas vara tio gånger roligare även om avsnittet skrivs på en bit papper i botten på ett acetonfyllt badkar med kritor. Ett exempel på en typisk, "rolig", Seinfeld-scen:
Seinfeld är hemma, rotar i kylskåpet. George Bonanza (eller vad fan han heter) kommer och hälsar på. Frågar Seinfeld: "Hur går det med damerna då? Hur gick den där dejten?". Seinfeld svarar: "Gick väl lika bra som vintern är i New York", HAHAHA publiken skrattar. Seinfeld fortsätter: "På tal om damer, kom på att jag inte har vattenmeloner hemma..". George utbrister helt förskräckt "VA?! Inga vattenmeloner?!" medan han sliter sig i håret (eller ja, de få hårstrån han har kvar). Seinfeld ser även han förskräckt ut "Näe! Inga vattenmeloner, vad är det som händer" och så håller de på sådär fram och tillbaka medan publiken går upp i falsett och lågor av skratt en stund tills Elaine dyker upp. Publiken hörs fnittra förväntansfullt. Hon frågar dem vad som står på. Seinfeld och Jerry förklarar att Jerry inte har några vattenmeloner hemma och det är ju sååå icke-New York att det är heeelt förskräckligt. Elaine nickar instämmande och ger Jerry en fördömande blick, varpå hon lite fyndigt kläcker ur sig "Men jag har i alla fall två vattenmeloner". HAHAHA publiken skrattar. Plötsligt flyger dörren hem till Seinfeld upp och in flyger Kramer (en person som utan minsta ansträngning skulle kunna skrämma såväl barn som Jeffrey Dahmer om natten) och utbrister "Talade någon om bomber?!". HAHAHA publiken skrattar tills likstelhet tar vid. Tragiskt nog hoppar ingen av dem ut genom fönstret och slår ihjäl sig mot asfalten. Slut.
Sådär. Nu slipper alla Seinfeld-offer slösa bort några dyrbara kvällsminuter av sina händelserika och intressanta (ja, tittar man på Seinfeld måste man ju bara vara jävligt lycklig och hipp) liv på att titta på komiker-geniet Seinfeld ikväll. Applicera ovanstående scenario eller princip bakom scenario med valfritt ämne i följande miljöer och ni har ett Seinfeldavsnitt; hemma hos Jerry Seinfeld, på New Yorks fina gator, i en taxi, hemma hos George, på Elaines jobb, på stå-upp-klubben där Jerry - av någon oförklarlig anledning - kör sina "gig", på det där förbannade fiket, hos grönsakshandlaren i Jerrys kvarter eller ja egentligen vart fan ni vill. Vart Seinfeld än utspelar sig och hur ("hur" är dock ett rätt så starkt ord i detta sammanhang då allt är sig likt hela tiden i den där serien) är det INTE roligt och jag kan inte ens fatta att jag ägnat så många dyrbara minuter av mitt liv åt att titta på den där jävla "komikern". Ännu värre; ägnat några dyrbara minuter av mitt liv åt att skriva ett jävla blogginlägg om honom! Slut på dumheterna, för fan!
Jag vet en person som INTE kommer att titta på Seinfeld ikväll; jag. Är ni någorlunda mogna och intelligenta råder jag er att representera mänsklighetens goda sidor och sinne för humor genom att göra likadant som jag; VÄLJ BORT JERRY SEINFELD!
RFLSkapad av RFL 31 jul, 2009 18:02:59 Då hade man en blogg... Igen.
Ja, kära läsare (förmodligen ingen alls), jag hade faktiskt en blogg en gång i tiden (den är glömd och bör - trots en hel del godbitar - förbli det ), långt innan det existerade en "bloggosfär" eller en så kallad "bloggarena" och långt innan bloggen blev ett virtuellt klotterplankssamhälle för Hanna Montana-, Paris Hilton-, Neil Strauss- och David LaChapelle-wannabees att kippa efter uppmärksamhet och existensbekräftelse. Bloggen ligger ta mig fan riktigt rätt i tiden, tragiskt nog. Från det ena till det andra drömmer ungarna idag om att bli "rika" eller "kända" till skillnad från förr (och då menar jag inte någon form av "när jag växte upp..."-tid...) då ungarna i alla fall tjattrade om någon form av yrke. MTV-generationen, slackers, blabla, vilket som, bloggen har blivit en möjlighet för många att känna att de "är något" - alla kan bli kända och på Internet kan vem som helst bli vad som helst utan vidare ansträngning.
Nu ska jag inte dyka för djupt i allt det där, risken finns att jag börjar skriva en hel jävla artikel och aldrig blir klar med mitt första inlägg på min alldeles egna fina blogg, och jag vill ju för den delen inte heller framstå som en hycklare då jag själv av någon anledning (känn er träffade, ni som pushat) gått och skaffat mig en jävla blogg. Vad fan ska jag skriva här egentligen? Aja, det löser sig med tiden. Blogg is the new black, som någon sa, och jag får väl kuva mig för någon av dagens trender och erkänna att även jag kan falla för grupptryck (suck, kom just på att jag har Facebook också...) - konstigt nog ett nätbaserat sådant.
Jag antar att det är här på bloggen jag ska ge någon form av update rörande saker som händer i mitt liv, något som verkar vara en av huvudsakerna man ägnar sig åt på bloggar; att skriva på alla möjliga vis om sitt mer eller mindre intressanta liv och spä på den självkonstruerade bilden av sig själv som "någon" för sina trogna läsare. Det kommer. Inte just nu. Detta första inlägg får ha en form av lodande funktion, känna av bloggen liksom, få in känslan för att skriva inlägg, strosa runt lite i bloggosfären, inse att man är en del av bloggarenan, blabla och allt det där som kommer prägla mitt liv från och med den dagen jag skaffade blogg (låter nästan lika seriöst som skaffa barn )...
Fan, jag som var så glad innan jag påbörjade detta inlägg... Känns som att jag har en djupt rotad generaliserad (fördomsfull? ) bild av vad en blogg är och vem den typiske bloggaren är (jag måste dock erkänna att jag då och då stöter på bloggar som faktiskt förvånar mig och ibland, vid riktigt sällsynta tillfällen, imponerar... Mer om dessa i framtiden)... "Nåja, temper temper, ha förståelse och inse att du är en del av bloggosfären nu" intalar jag mig själv.
Hoj hoj, vad tiden tickar när man har roligt... Plugget avklarat för dagen, nu väntar min underbara och jag ser fram emot en alldeles underbar kväll i hennes sällskap (som alltid)... Ska vi kanske passa på och skåla för att fira att jag blivit med blogg?
Min fråga är nu: VAD är detta för stränginstrument? 
- när jag är hemma igen.
), långt innan det existerade en "bloggosfär" eller en så kallad "bloggarena" och långt innan bloggen blev ett virtuellt klotterplankssamhälle för Hanna Montana-, Paris Hilton-, Neil Strauss- och David LaChapelle-wannabees att kippa efter uppmärksamhet och existensbekräftelse. Bloggen ligger ta mig fan riktigt rätt i tiden, tragiskt nog. Från det ena till det andra drömmer ungarna idag om att bli "rika" eller "kända" till skillnad från förr (och då menar jag inte någon form av "när jag växte upp..."-tid...) då ungarna i alla fall tjattrade om någon form av yrke. MTV-generationen, slackers, blabla, vilket som, bloggen har blivit en möjlighet för många att känna att de "är något" - alla kan bli kända och på Internet kan vem som helst bli vad som helst utan vidare ansträngning. 
)... 